RedLacuna!

Jag har i alla tider sagt att jag har mer killkompisar än tjejkompisar för det är mycket lättare.
Tjejer är oberäknerliga, elaka, backstabers och hämndlysta!
De ser bara till sitt eget bästa och bryr sig inte om någon annan... They're all bitches!
Så därför har jag hålit mig i herrarnas sällskap. Det är enkelt oftast.
Man kan sitta och se på film och lyssna på hårdrock och bara diskutera underbart livet är!
Att man går och dricker sig en öl på krogen i de kläder man drivs bäst i, inget krångel med att den ena ska se bättre ut än den andre!
Jaa... man kan bara vara. Inget skitsnack!

Men nu... här står jag... och har mist 90% av mina killkompisar! på grund av olika DUMMA komplikationer!
Och när jag ringer någon numera är det av det kvinnliga könet!
Hur kan jag ha varit så blind!? eller enkeltspårig?
Kan ju vara för jag har bara haft erfarenhet av ystads "tjejer", för det är ju inte kvinnor för 5 öre...!
Näää jag har nog vuxit upp och insett att killar är fan mer komplicerade än kvinnor. Att de ska blanda in känslor i allt!
eller så finns det inte några känslor alls! Utan jag, som faktiskt är kvinna, är sedd som någon sexleksak!
Att det aldrig funnits någon vänskap utan bara en väntan, från killen sida, fram till det goda!
Att jag har aldrig varit deras vän innerst inne... Det har aldrig funnits något starkt band...
Jag känner så lurad!

JAg har nog alltid inbillat mig att jag är lite manlig... Att "jag kan om jag vill"- teorin.
Stark flicka som kan själv och har två egna ben att stå på. Att jag vill se livet enkelt, som jag har uppfattat killar att göra. Men jag är så flickig så...
Jag är nog så flickig som man kan bli - UTAN att vara blodindum!
Jag har nog sett kvinlighet som något negativt.
Att en dum blondin utan utbildning som inte vet var mjölken kommer ifrån.... Det är vad kvinna jag har sett.
De bryr sig för mycket om hur dom ser ut och vad alla andra tycker. De går efter ett mode som inte går och beskriva med ord hur gräsligt det. De lyssnar på den musik som levereras i radion. Som ALLA ANDRA lyssnar på.
Det är liksom en varelse som inte har något att säga till om... Den bara lever och tror att den för det med värdighet, men inte inte...
Så ser man på mig! Får panik då jag inte vet vad jag ska ha på mig när jag går ut!
Jag är ju egentligen blond.... Dock INTE dum!
Jag läser ELLE varje månad. Dock följer jag kanske inte råden i den...
Jag utbilda mig till makeup artist! Smink är ju så grymt flickigt som det kan vara!
Va fan gick fel...?
Men det var kanske inte något som gick fel... Det var kanske bara jag som levde i förnekelse...?