RedLacuna!

Ja... det är sååå tomt här på bloggen.
Det är för mitt liv har varit helt upp och ner den senaste tiden.
Jag har inte varit så positiv till att dela med mig av allt här på bloggen heller...
Men nu har jag fått lite distans och känner att jag kan se den senaste tiden lite mer objektivt.

Jag har haft en familjemedlem som dött och en fruktansvärd död.
Det har tagit mig många timmar av tankar och sörjande stunder för att kunna komma till sans.
Även tiden det tagit att besöka hans lägenhet och stå i begravingsplaner har tagit hårt.

Charlie är tillbaka i våra liv och tar ännu mer plats än förra gången.
Och det verkar inte som han ska någonstans på ett tag.
Får väl acceptera hunden i mitt liv i alla fall. För det har mina vänner gjort.

Jag har varit upptagen med att alla fotojobben på sjukhuset.
Det har verkligen sugit musten ur mig. Har inte haft lust att göra särskilt mycket...

Jag har haft utslag över hela bröstet och ut på axlarna under en mycket lång period. Jag har provat allt från att byta tvättmedel till att sluta använda parfym och hudprodukter som inte är helt organiska. Men nu äntligen fått veta vad jag är allergisk mot.
Och det var inte svårare än att jag var allergisk mot citrusfrukter.
Så bye bye Bravo Apelsin juice.
Skönt att i alla fall fått veta vad jag lider av och att det kommer sluta klia.

Det har varit stora diksussioner i radio och TV angående bloggkulturen.
Jag har känt mig träffad, av någon anledning, av alla elaka kommentarer för alla antibloggare och har bara velat ha mitt liv för mig själv ett tag. Även om jag älskar att skriva och bloggen har varit ett underbart bollplank under mycket lång tid. Så fick jag helt plötsligt ont i magen av hur ytligt en blogg kan vara. Lite grann som en käftsmäll...
För vem vill läsa och tycka det är intressant hur jag sminkar mig eller vad jag gör i mitt liv?
Har jag inga vänner som vill lyssna på mig?
Nu vet jag att detta inte är fallet, för jag har många underbara vänner som alltid finns där, men tankarna har ändå rusat genom mitt huvud som skyttetrafik.

Jag har även fast en mindre svacka angående mitt karriärsval.
I mitt 500 inlägg skrev jag att jag aldrig ångrat min väg. Men nu börjar jag tveka.
Jag ser många av mina klasskramrater haft sådan tur och lyckats så väl.
Jag läser i tidningar och andra bloggar om tjejer som inte ens har någon utbildning som lyckas fantastiskt väl inom yrket.
Så det är kanske svartsjuka som satt in?
För varför har jag inte lyckats på ett högre plan?
Jag har alltid varit tacksam för alla dom uppdrag och jobb jag har gjort. För allt jag gjort har varit så stort och mer än vad jag hade kunnat önska mig från början. Men nu när man börjar titta sig omkring förstår jag ju hur mycket mer jag kan ge. Men har inte chansen.
Tvekar på min talang och kunskap. Och är det dax att byta karriär?
Börja plugga igen och i så fall till vad? Vad är det näst bästa efter makeupartist som jag vill bli?
Timmarna till dessa tankar har varit långa.

Det känna som alla drar och sliter i mig från alla håll och jag hinner inte med.
Bloggen kommer inte försvinna, men jag kommer ha en paus.
Och återkomma när krafterna är tillbaka och jag känner mig stark igen.

Så Hej Hej så länge och på återseende.