Slipknot i köpenhamn!
Det var så grymt häftigt!
Jag försvinner bort i en rosa fluffig dröm när jag tänker tillbaka på det... Jag ville aldrig gå hem!
Först ut var Children of Bodom. ett band som jag tycker är roliga i cirka 1½ låt sen hade dom kunnat gå hem och lägga sig. Alla deras låtar låter precis likadannt och dom kör verkligen stenhårt på idéen "Ju mörkare röst vi använder nrä vi pratar desto mer metal är det!"
Men det var underhållning till den "riktiga" bandet kom på!
Machine Head ställde in och det gjorde lite ont i hjärtat faktiskt. Jag hade gärnat velat se dom, i med det skulle varit min oskuldskonsert med dem. Men sångaren var sjuk och hade tappat rösten, så vad ska man göra?
Men när mörkret faller och man hör Iowa spelas, blått sken med bara 9st ljusblå Slipknot "S" synliga så står håren på armarna och i nacken.
Det är så speciellt och vackert!
Inget kan slå den känslan!
Konserter var allt vad man kunde önska och lite till. Dom spelade två låtar från den nya skivan (Dead memories och Psyckosocial) och resten av tiden var låtarna från de första skivorna. Gamla låtar som man nästan hade glömt bort och som man aldrig trodde man skulle få höra live!
(Om man inte hade bott i Des Moines, Iowa i mitten av 90-talet)
Det var en vacker blandning, allt från "Get This" till "Liberate" och "Blister Exists".
Jag njöt varje sekund.
Ungefär i mitten av konserten hade jag tur som vanligt och lyckades hamna längst fram på vänster sida. Jag hade fantastisk utsikt må jag säga!
Så när Chris sätter sig ned vid scenkanten och tittar på publiken med sina gigantiska blåa ögon, tar han mig i hand.
(Jag må låta som ett galet Beatles-fan, men detta betyder så mycket för mig!)
Senare under konserten ser Jim mig och kastar ett plektrum till mig, dock fanns det 2000 andra händer som tog det före mig, så han bara tittade på mig och såg lite ledsen ut...
Jag har ju träffas både Jim och Corey i verkliga livet innan och fått både plektrum och annat, så jag kan nog leva viadre utan detta. För bara tanken på att han ville kasta det till mig och ingen annan av de 8000 personerna i publiken gör allt speciellt.
Detta var en av dom där unika och speciella konserterna som man minns för evigt.
Det kan inte vara dåligt om det är mina 9 älsklingar som står på scenen!
Inte en chans!
Nu kan jag sova gott tills nästa gång vi ses...
Jag försvinner bort i en rosa fluffig dröm när jag tänker tillbaka på det... Jag ville aldrig gå hem!
Först ut var Children of Bodom. ett band som jag tycker är roliga i cirka 1½ låt sen hade dom kunnat gå hem och lägga sig. Alla deras låtar låter precis likadannt och dom kör verkligen stenhårt på idéen "Ju mörkare röst vi använder nrä vi pratar desto mer metal är det!"
Men det var underhållning till den "riktiga" bandet kom på!
Machine Head ställde in och det gjorde lite ont i hjärtat faktiskt. Jag hade gärnat velat se dom, i med det skulle varit min oskuldskonsert med dem. Men sångaren var sjuk och hade tappat rösten, så vad ska man göra?
Men när mörkret faller och man hör Iowa spelas, blått sken med bara 9st ljusblå Slipknot "S" synliga så står håren på armarna och i nacken.
Det är så speciellt och vackert!
Inget kan slå den känslan!
Konserter var allt vad man kunde önska och lite till. Dom spelade två låtar från den nya skivan (Dead memories och Psyckosocial) och resten av tiden var låtarna från de första skivorna. Gamla låtar som man nästan hade glömt bort och som man aldrig trodde man skulle få höra live!
(Om man inte hade bott i Des Moines, Iowa i mitten av 90-talet)
Det var en vacker blandning, allt från "Get This" till "Liberate" och "Blister Exists".
Jag njöt varje sekund.
Ungefär i mitten av konserten hade jag tur som vanligt och lyckades hamna längst fram på vänster sida. Jag hade fantastisk utsikt må jag säga!
Så när Chris sätter sig ned vid scenkanten och tittar på publiken med sina gigantiska blåa ögon, tar han mig i hand.
(Jag må låta som ett galet Beatles-fan, men detta betyder så mycket för mig!)
Senare under konserten ser Jim mig och kastar ett plektrum till mig, dock fanns det 2000 andra händer som tog det före mig, så han bara tittade på mig och såg lite ledsen ut...
Jag har ju träffas både Jim och Corey i verkliga livet innan och fått både plektrum och annat, så jag kan nog leva viadre utan detta. För bara tanken på att han ville kasta det till mig och ingen annan av de 8000 personerna i publiken gör allt speciellt.
Detta var en av dom där unika och speciella konserterna som man minns för evigt.
Det kan inte vara dåligt om det är mina 9 älsklingar som står på scenen!
Inte en chans!
Nu kan jag sova gott tills nästa gång vi ses...
Här är gänget på väg in till konserten:
Några bilder från konserten:
Joey gjorde sitt berämde trumsolo!
(Ursäkta ljudet!)
Några bilder från konserten:
Joey gjorde sitt berämde trumsolo!
(Ursäkta ljudet!)
Kommentarer
Postat av: Simon
Skön att det var en bra konsert då
Men den här kommentaren går fan ut till Bobbos min på det ena fotot, GOD DAMN hahahahaha ;) Robbanfan, ditt stuk. Tjaaa
Postat av: carolina
sen när röker philip?? ^^
Postat av: bobbo
damn, fett konsert... men bilden. du som är bra på photoshopa!
Postat av: Anders
Vafan bobbo? du har ju hår!! :D kärlek till blommans hungriga mysmin <3 ser ut att ha varit en grym konsert!
Postat av: Anonym
Wahh inte utan att man blir aningen avis..;) Härligt att det var bra! =)
Postat av: Therese
Till Bobbo: Jag kommer inte ljuga ang hur mina vänner ser ut! ;) Det är inte mitt problem!
Carro: han röker bara när han vill vara extra cool...;)
Simon: Den minen vill vi aldrig mer se!
Trackback
