RedLacuna!

Detta är verkligen något att se fram emot under våren 2010!
In Qontrol på Rai i Amsterdam, Holland 2010!

Det verkar ju verkligen som jag fick blodad tand efter Sensation White i Köpenhamn i höstas och nu är det dax att boka nästan resa, som så klart kommer gå till partystaden Amsterdam!
In Qontrol är sååå mycket större än Sensation White och detta kommer bli så mycket häftigare - Det är jag övertygad om!
Sen när har holländarna sparat på krutet genom historien egentligen?!

Så det blir 2 nätterna resa till Amsterdam och ravet kommer att infalla den 17 April.
Det blir flyg ner dagen innan på morgonen, så man hinner se sig omrking i staden.
Jag har ju aldrig varit i Amsterdam innan.
Förhoppningsvis shoppa lite kanske?! Självklart!
Sen har man hela löradagen till att mysa runt och peppa inför kvällen/natten!
Därefter blir det flyg hem på söndagseftermiddagen.

Helt lagom resa för min smak!
Särskilt med något så speciellt som inträffar till på köpet!

Vi väljer mellan två hotell som vi ska stanna på under vår resa.
Det är verkligen dom mest utplippade hotell jag sett, men om man nu ska åka på något så stort, som vi ska, så kan vi bo stort också!
Det enda är ju holländarnas uppenbara brist på personal space... Ingen av rummens toaletter har dörrar!
Sen är rummen totalt öppna och delvis i glas.
Ja, himla tur att man inte är blyg kan jag säga!
Rekommenderas nog INTE till nykära par eller för ett dejtande par...
Det finns saker man inte vill veta om varandra med en gång!

Här är de två hotellen som vi tittar på:

http://www.booking.com/hotel/nl/citizenm-amsterdam-city.html?sid=da40fd0005e674c73bed9def9501da3d

http://www.booking.com/hotel/nl/qbic-wtc-amsterdam.html?sid=da40fd0005e674c73bed9def9501da3d



Oh, jag vill ju resa NU!

Nu äntligen har jag fått koll på alla bilder och filmer från lördagsnatten!
Blev en massa foton och filmer från Sensation White i Köpenhamn.
Helt magiskt!

Så jag tänkte ta hela historien från början, roligast så eller hur?

Vi var ute i god tid må jag säga. Simon och jag begav oss till Malmö redan vid 4 för att möta folket från Lund/Jönköping/Malmö. (Redan nu var vi 7st och vi skulle bara bli fler under kvällens lopp.)
Efter att alla fått rätt med biljetter och vissa hade fått mat i magen begav vi oss till tåget med en uppsjö av vitklädda människor, det var vitklädda folk överallt! Folket på stationen såg aningen frågande ut kan jag säga!
Tågresan kändes som den längst någonsin! Inte bara för att vi fick stå upp hela vägen till Österbro men också för att vi hamnade bredvid ett gäng fulla och sjukt jobbiga mammor i 40 årsåldern från Sjöbo!
(Carro när du läser det här, gråt för min skull!)
Morotsfärgade efter en misslyckad brun-utan-sol sprejning och i sandaletter(!?) dom inte kunde gå och stå i.
(Obeserva att jag hade tjocktröja och vinterjacka för det var ca. 3grader ute!)
Fnissandes hela vägen till Köpenhamn för at få uppmärksamhet från ett gäng killar och supandes på varsin halvliters cider. Usch och fy... Nä, nu lämnar vi det till roligare delar av historien!

Så när vi hoppat av i dom östra delarna av Köpenhamn tillsammans med detta hav av vitklädda partymännsikor var det bara att börja gå till Parken stadion.
Det tar ungefär 15-20 min att gå och det var en spännande och rolig promenad med denna ström av männsikor som ska till samma ställe. Väl framme vid Parken skulle vi hitta vart vi kunde hänga av oss våra tunga ytterkläder, ingen höjdare att bära på dom där inne! Så vi hittade ett tält med skåp att hänga av sig i och fick betala dom hutlösa 120 danska kronorna för en nyckel. Så Simon, Fingal o jag klämde in allt vårt i en, så mycket pengar skulle dom inte tjäna på oss! Sen var ju nästa problem, där stod vi utan ytterkläder i bara linnen i nästan minusgrader! Det var snabba ryck till ingången så vi fick komma in i värmen.
Där var ju helt klart många som hade en bråkdel av de kläder som vi hade på oss som jag tyckte nästan lite synd om.
Sen var det dax för den omöjliga problemet - Hur skulle vi hitta alla våra kumpaner väl där inne?
Inte kunde man kolla efter ett gäng med vita kläder!
Men till sist, lång om länge med många teefonsamtal och SMS, var vi tillsammans och begav oss in på golvet på arenan för invigningen av kvällen. När vi står där inne, mitt på det enorma dansgolvet, försöker vi gissa vad det skulle bli för tema i år. (Som tex förra året var det vattentema på hela kvällen)
Då slår det mig och till mig otroliga lycka - Det är Alice i underlandet-tema!
Magiskt och ett helt fantastiskt bra tema! Guldstjärna i kanten!

Och så sätter allt igång. Den klassiska mörka "berättarrösten" börjar berätta en historia om en flicka som ramlar ner i mörket till en underlig undre värld. Först ut av alla kvällens djs var Ericke E. Inget stort namn precis vad jag förstod det som, men en kille som håller i uppvärmningen på sådanna här tillställningar.
klockan var nu 19.30. Vi hade alltså otaliga timmar framför oss, så istället för att börja dansa direkt tog vi det lugnt och satte och ner och beundrade utsikten från läktarna.
Detta hav av alla vitklädda männsikor var så underbar. Märkligt underbar får jag väl säga.
Det var ännu ganska bra med plats på den enorma dansgolvet så det skulle komma många till innan kvällens slut.
Efter ungefär 1½ timme på läktarna frös jag som en liten mus! Det var väl ventilerat det här bygganden, vilket iofs är superbra för annars skulle det bli olidligt varmt dä inne. Så det var dax att prova dansgolvet!
Och det gjorde vi med råge!
Det bästa var nog när man står där i vimmlet av männsikor och dansar tillsammans att det pågår shower uppe på scenen. Allt möjligt galet och udda som man kan tänka sig - fast i Alice i underlandet stil förståss!

Vad sägs om 4 flickor i mini outfits i färgerna som godis och dansande på godisklubbor?
Eller Hjärter Dam kommer ut och piskar sitt fyrspann med flickor i vita latexkroppstrumpor?
jodå... allt är möjligt!
Så höll det på hela natten.

När klockan närmade sig halv 10 anslöt ännu fler till vårt gäng. Tills slut avr vi ett gäng på säkert 15 personer som dansade tillsammans! Helt underbart!
Efter många timmars dans och klockan närmade sig halv 1 på natten var det dax för vätskekontroll och varmkorv. En liten paus innan vi befann oss återigen på dansgolvet nu denna gången till dom lite mer kända Axwell och Sebastian Ingrosso. Det enda, som för mig, stod ut under kvällen. För ett otränat öra som mitt låter mycket väldigt lika. Mycket tuggummitugg.

Framåt 3-4tiden var det dax att bege sig för mig. Cirka 8 timmars festande med dans och show började kroppen faktiskt kämpa emot. Dessutom började jag bli orolig över tågen hem igen. Det var ju röd dag denna Alla helgona-lördag. Så sakta men säkert böjade vi bege oss tillbaka till tågstationen. Förståss inte helt lätt. Det måste ju alltid krångla lite!
Efter många om och men var vi äntligen tillbaka i Malmö. Gick för att hämta bilen som jag parkerat vid skolan. Ett snabbstopp på McDonalds på Rosengård sen var det full gas hem till Ystad.

Vilken kväll!
Ojoj, ett minne för livet!
Och det som skrämmer mig lite är; jag fick nog lite blodad tand för det här. Jag skulle inte vilja gå på något mindre för musikens skull utan snarare gå på något ännu större!
Så nästa steg blir väl att åka till Amsterdam för mer upplevelser.
Kanske någon annan typ av rave också - Inte bara detta tuggummiljud.

På lördag smäller det!
På lördag är det äntligen dax!
På lördag är det Sensation White i Köpenhamn!

Jag har längtat efter det här i nästan 3 månader nu.
Det är något helt nytt för mig. Har inte gjort något liknande innan.
Jag har hört så mycket om det, så jag kan inte låta bli att inte uppleva detta någon gång i mitt liv.
Vi är ett stort gäng som ska åka dit, två förfester och sen kommer vi sluta upp tillsammans för den stora festen.
Alla snygga i vitt, som krävs enligt reglerna, och sminkade.
Vi har fått för oss att göra några coola krigsmålningar i ansiktet i vitt och silver!
Det kommer bli så snyggt!

Några bilder på från andra Sensation, dom två sista bilderna var från i fjol då det var vattentema som gällde.

Vilken undebar helg det var!
Helt fantastiskt väder och underbar musik, det blir inte mycket bättre än så här.

Kl.7 på fredagsmorgon begav vi oss med bilen till Malmö för ett litet stopp för att hämta Jonte och få i oss lite frukost.
Kl.8 var vi packade och klara och lämnade Malmö för Göteborg.

Som vanligt var det jag som körde och det tog inte mer än 20 min sen sov mina medresenärer.
Underbart sällskap... Så det var jag och radion 106,1 Rock Klassiker.
Någon gång efter Hallandsåsen öppnade de ögonen och då hade jag farten uppe på Forden så det blev inget stopp. Utan det var lika bra att komma upp någon gång istället.

Philip var inte på större humör heller pga Michael Jackssons bortgång, och surade lite att dom inte spelade mer av hans musik på radion, medans jag var ganska nöjd... mer än nöjd.
Väl uppe hittade vi vår camping lätt som en plätt!
Vi hamnade ute i Örgryte vid Delsjön, en mycket vacker camping med en flod att bada i.
Vilket behövdes i den extrema värmen! Duschar och toaletter var superfina och bara ett stenkast utanför vår tältduk.
Dock blev det ett jävla strul med incheckningen på campingen.
Så mycket som blev försenat att vi missade både Dead by April och Pain!
Det stör mig helt klart att jag missade Pain. Fick dock höra lite i kön in till festivalen.
För det tog nämligen 1½ timme att köa in på festivalen och för att kunna få sin band!

Det smidigaste med att bo på vår camping var att det tog max 15min att gå till spårvagnen som gick raka vägen till frihamnen och stannade mer eller mindre utanför ingången till festivalen!
Så otroligt lyckat!

Så första bandet vi såg var Trivium. Ett band som jag har sett på 10 000-tals bandtröjor och läst massa om på Roadrunner Records, men aldrig hört något från.
Det var en glad överraskning måste jag säga! Härlig cool och okomplicerad metal. Vacker sång blandat med groal och duktiga musiker. Helt klart ett gott poäng till dom!
Efter Trivium såg vi Hatesphere, Jontes favoritband. Ett jävla ös hade dom i det lilla tältet på Close-up scenen!
Dom försökte prata danska med publiken men det gick inte hem, det var bara vi stackars skåningar som hade någon aning om vad dom pratade om... Dom fick marken att gunga vilket som!

Sen blev det eftermiddagsdans med Volbeat. Alla var på så gott humör och vi hade väl fått i oss varsin kall öl/cider vid detta laget och värmen var inte lika dödande längre...
En underbar stämning helt enkelt.
Sen kom helgen största BESVIKELSE! Det grämer mig så in i bomben fortfarande... Disturbed.
Vad hände egentligen?!  Det lät fruktansvärt!
 Och det var inget dom kunde skylla på ljudet på anläggningen precis...
Killen kan inte sjunga på riktigt! Usch usch säger jag bara...
Dock gick besvikelsen över ganska fort. Vi fick platser längst fram på Slipknot som skulle gå på efter Disturbed och så var vårt humör tillbaka. Vi hamnade bredvid ett par tjejer som var på sin första mtealkonsert och Oj vad dom fick se hur man gör! haha! För att var deras första konsert så slog dom till med råge.
Slipknot var så klart bättre än någonsin, dom kommer aldrig kunne göra mig besviken, någonsin.
Maffigt show och dom valde alla dom låtar vi ville höra. Dom hade till och satt in två nya låtar från nya albumet sen förra konserten som vi faktiskt saknade, så det kunde inte bli bättre. Vilket lyckorus!
Sen var första dagen på festivalen över... Fullspeckat schema och vi var totalt utpumpade.
Så det var bara att köa för att komma på spårvagnen tillbaka till campingen och slänga sig i tältet.

Kl.9 på lördagsmorgonen var så det så förbannat varmt i tältet igen så det var bara att dra ut en filt på gräsmattan och försöka somna om. Efter en kall dusch och en god frukost begav vi oss tillbaka till festivalen.
Först ut på listan var Evergrey. Också ett band som aldrig gjort mig besviken. Otroligt vacker musik.
Plus att jag och min vän Bobbo firade vår 5års dag som vänner! För det var nämligen 5 år sedan Evergrey spelade på Malmöfestivalen och då vi träffades för första gången. Och nu... 5 år senare ser vi dom igen. Dock på en mycket större scen!
Sen var det lite strötid efter Evergrey. Vi kikade lite på Dragonforce och under "Through fire and flames" passade jag på att ringa till pappa så han kunde bli lite sotis att han inte följde med.
The Haunted var förståss också super som vanligt. Marken gungade än en gång kan jag säga!
Sen fanns det tid för mat och ännu mer öl/cider. Somnade i skuggan inne i close-up tältet innan Girugämesh.
Underbart med sommar och festival.
Girugämesh är ett japanskt metalband som kör sjukt cool och ganska tung metal men sjunger på japanska. Det gör dock allt supergulligt! Aldrig hört talas om killarna innan men dom var supercoola faktiskt jag jag gillade det definitivt!
Det svängde fan!
Det fortsatte med mer japanskt med Mucc och Dir en Grey. Dir en Grey spelade på den näst största scenen och vi alla stod som fågelholkar. Fan va grymma dom var!
Vilket liveband! (För jag lyssna på några låtar här hemma och fick inte alls den känslan igen...)
Sångaren är en liten klen japan med orange hår med massa energi som kan till en början låta som djävulen själv, men sekunden efter ta dom högst klaraste tonerna jag hört. Sen pendla där i mellan!
Det var på något vis så estetiskt vackert så jag ville att det aldrig skulle ta slut.
Så klart surprise of the day!

Sen hade vi tid över igen att dricka mer öl på innan det var dax för Marilyn Manson.
Spänningen var hög och föräntningena var lika höga.
Och visst... klart Manson levererade!
Det var en supercool show som bara Manson kan komma på och han körde både nya och gamla låtar för oss lite äldre fans... Jag var hur nöjd som helst.
Och alla kritiker som hade massa negativt att säga om Manson har nog ALDRIG lyssna och sett en Manson konsert innan. Så shut the fuck up!
Ännu en dag var till ända och festivalen var över...
Vi var supernöjda och glada men trötta efter alla konserter och värmen förståss.
Dax att bege sig tillbaka till campingen. Det fick bli efterfest någon annan gång...
Dock var inte campingen särskilt tyst, så visst blev det inte kudden riktigt med en gång.

Vaknade vid 8.30 på söndags morgonen av andnöd. Säkert 200 grader i tältet!
Ut med madrassen och njut av morgonsolen och kall juice och en macka.
All mat hade stått i bilen som stod i skuggan, så allt var svalt och kallt.
En dusch och lite smink senare var det dax att bege sig nedför vårt avlånga land. 
Hade ju en liten Charlie som saknade oss hemma hos mina föräldrar.
Så klockan var runt 12 snåret när vi tuffade hem.
Det gick oväntat fort hem må jag säga. 3 timmar och ändå hann vi stanna och äta!

Detta var en underbar helg!
Och det finns nog stor chans att det blir fler Metaltown för min del.

...till Metaltown!
Imorgon, tidigt tidigt, så ska vi hoppa in i bilen och bege oss de ca 35 milen till Göteborg!
Oj, vilken helg det kommer bli!

Jag återkommer med bilder och massa annat efter helgen...
Ni får nöja er med en supersöt Wall-E så länge!

http://www.youtube.com/watch?v=K13jqZKPP6g

Ja, jag måste ju skriva några rader om när jag jobbade på Eagleskonserten i fredags i Malmö.
I med jag var ledig denna fredag från mitt vanliga jobb, så hade jag tagit på mig att jobba 16 timmars pass på konsterten. Alltså jag var på plats 07.45 i Malmö på gamla fotbollsstadion.

Blev utplacerad på baksidan att vakta en grind in mot backstage-området och där bandets catering befann sig.
Så det var ett ständigt spring på folk med matleveranser eller andra viktiga personer som skulle ha sitt sagt.
Med andra ord hade jag aldrig tråkigt... Det fanns alltid någon som kunde stanna och prata lite eller heja när dom sprang förbi. Alla från Eagles egna crew till lastbilschaffisar, humpare och KB´s folk, som anordnade denna spelning.
Alltid någon att prata med...
Så mina första 12 timmar på passet gick otroligt fort!

Mina överordnade kom i mellanåt så jag fick springa på toa och hämta något att äta, så allt gick som smort.
Och vid min sista avlösning blev jag lovad att snart ska du få byta ställe, så se någonting annat än samma grind.
Det tackar man ju inte Nej till!
Men hon kom aldrig tillbaka... För då blev hon avlöst av nästa chef och glömde nämna vart jag befann mig.
Så timmarna gick...
När jag var inne på min 14:e timme på samma plats kom en av mina arbetskollergior som misstänkte att jag stod ensam och häll mig sällskap. Och fick en chock då vi kom fram till att dom glömt avlösa mig till middagen! Alla andra hade ätit för 3 timmar sen!
Så han sprang iväg och fixa mat till mig, för det fanns fortfarande lite kvar...
Under tiden har var borta kom där ut en herre, i sina 55 ungefär, och satte sig och rökte hos mig.
Jag såg ut att vara en av lastbildchaffisarna och det var lätt att prata med honom. (Även om alla var britter.)
Jag kommenterade att jag så ruskigt trött ut, och han svarade bara med att han hade sådan himla jetlag.
Inte konstigt tyckte jag...

Sen prata vi om hur jävla länge jag hade stått där den här dagen!
Och han beklagade mitt lidande. Jag menade på att jag hoppades att konserten började någon gång, så jag kunde komma hem. Plus att folket höll sig lugna så vi inte behöver bära ut folket efter konserten.
Det höll han med om. När han skulle resa sig upp och gå, fick jag en glimt på mannen backstagepass.
Jag slöt ögonen och förbannade mig själv och min stora trut...

Mannen var ingen mindre än Glen Frey.... Sångaren i The Eagles...
Jag stod där och kände mig allmänt korkad över att gnällt om mina arbetstimmar och hoppas att den jävla konserten kunde börja någon gång så jag kunde gå hem, till sångaren himself!
Just då kom en rosenrasande vaktchef instormande. Ja, hon var inte arg på mig utan på den andre chefen som inte nänmt att jag nu hade stått på samma position i 15 timmar.
Så fort som fasiken bytte hon ut mig så jag fick komma ut och titta på konsten de sista 20min.

Sen var det dax att få ut alla gästerna, så vi kunde börja riva kravallstaketet.
Ett jävla skitjobb! Tungt och smutsigt... men det gick superfort för alla ville komma hem och alla hjälptes åt.
Det tog ca. 15min att riva 90meter staket! Inte illa!

Sen var det dax för avlöning och äntligen 01.10 satt jag i bilen på väg hem.
För klockan 09.00 skulle jag vara på mitt vanliga jobb igen!
Jag hann få i alla fall 4-5 timmars sömn innan det var dax igen...
Men kvällen var fantatsikt och jag fick i alla fall höra Hotel California live!
(+Träffa Glen Frey!)

The Eagles

Det var så grymt häftigt!
Jag försvinner bort i en rosa fluffig dröm när jag tänker tillbaka på det... Jag ville aldrig gå hem!

Först ut var Children of Bodom. ett band som jag tycker är roliga i cirka 1½ låt sen hade dom kunnat gå hem och lägga sig. Alla deras låtar låter precis likadannt och dom kör verkligen stenhårt på idéen "Ju mörkare röst vi använder nrä vi pratar desto mer metal är det!"
Men det var underhållning till den "riktiga" bandet kom på!

Machine Head ställde in och det gjorde lite ont i hjärtat faktiskt. Jag hade gärnat velat se dom, i med det skulle varit min oskuldskonsert med dem. Men sångaren var sjuk och hade tappat rösten, så vad ska man göra?

Men när mörkret faller och man hör Iowa spelas, blått sken med bara 9st ljusblå Slipknot "S" synliga så står håren på armarna och i nacken.
Det är så speciellt och vackert!
Inget kan slå den känslan!

Konserter var allt vad man kunde önska och lite till. Dom spelade två låtar från den nya skivan (Dead memories och Psyckosocial) och resten av tiden var låtarna från de första skivorna. Gamla låtar som man nästan hade glömt bort och som man aldrig trodde man skulle få höra live!
(Om man inte hade bott i Des Moines, Iowa i mitten av 90-talet)
Det var en vacker blandning, allt från "Get This" till "Liberate" och "Blister Exists".
Jag njöt varje sekund.

Ungefär i mitten av konserten hade jag tur som vanligt och lyckades hamna längst fram på vänster sida. Jag hade fantastisk utsikt må jag säga!
Så när Chris sätter sig ned vid scenkanten och tittar på publiken med sina gigantiska blåa ögon, tar han mig i hand.
(Jag må låta som ett galet Beatles-fan, men detta betyder så mycket för mig!)
Senare under konserten ser Jim mig och kastar ett plektrum till mig, dock fanns det 2000 andra händer som tog det före mig, så han bara tittade på mig och såg lite ledsen ut...
Jag har ju träffas både Jim och Corey i verkliga livet innan och fått både plektrum och annat, så jag kan nog leva viadre utan detta. För bara tanken på att han ville kasta det till mig och ingen annan av de 8000 personerna i publiken gör allt speciellt.

Detta var en av dom där unika och speciella konserterna som man minns för evigt.
Det kan inte vara dåligt om det är mina 9 älsklingar som står på scenen!
Inte en chans!
Nu kan jag sova gott tills nästa gång vi ses...

DET ÄR BARA 9 DAGAR KVAR TILL SLIPKNOT SPELAR I KÖPENHAMN!
Jag är har så många fjärilar i magen kan jag nästan ramlar ur stolen!
Igår fick jag äntligen se deras senaste video, "Dead Memories", från nya albumet "All hope is gone".
Jag svimmade nästan av kärlek!
Det är något med dessa 9 typer i masker som binder mitt hjärta så hårt.
Helt med taggstråd... 

Slipknot är för mig, som Bealtes var för mina farföräldrar!

Så den 13 November kl.20.00 kommer jag få se mina älsklingar för 2a gången, och Corey (sångaren) för 6e gången! 
Det är så fantastiskt och jag längtar så grymt in i bomben!

Har blivit lite frälst i P3:s webbradio, för man kan nämligen lyssna 24 timmar om dygnet på P3 rockster!
Vilken smart idée måste jag säga!
Äntligen får rockarna vara någonstans de med...

När man springer runt här hemma och lyssnar, hittar man massor av nya band.
Riktigt bra band dessutom!
Igår fick jag höra Escape the fate för första gången.
Först tyckte jag det lät som vilken annan Fallout boy - band som helst, men killarna i Escape the fate är riktigt grymma och låten de spelade var en riktigt höjdare!
Så här presenterar jag nu för er Escape the fate med "The flood"

Den här låten ger mig så mycket energi och glädje!
Jag kommer på benen med en gång och kan inte sitta still.
När dom kör den på radion när jag sitter i bilen, sitter jag och sjunger och ler för mig själv.
Jag hamnar som i en annan värld.

Låtens text är ju ingenting som händer mig eller som jag kan realtera till.
Men jag tror Pink får fram sitt budskap ganska väl...

Då var det dax igen att dra på sig ett glatt leende och mycket tålamod, för på fredag ska jag vara säkerhetsvakt på en konsert igen.
Denna gången är det på Olympen i Lund och det är Jason Mraz som står för underhållningen.
Jag ser verkligen fram emot detta!
Killen är ju så underbart charmig och musiken är väldigt lättsam och lätt att gunga med till.
Förhoppningsvis så kommer inte publiken gå berserk, så som de gör under de hårdrockskonserter jag har varit med på innan! I mitt stilla sinne tror jag att det kommer bli lite hippie-känslor över det hela, och bara otroligt mysigt.
Så om ni ska gå på Jason Mraz konsert i Lund på fredag, så vinka på vakten i det röda håret!

Jason Mraz- I'm yours

Låter ju ruskigt deppigt.
Men så illa är det inte!

Det är namnet på Slipknots nya skiva.
Den är väl cirka en vecka gammal nu och jag ville vänta med en recension för att verkligen vara säker på min sak.
Jag ville känna låtarna. Läsa texterna. Och vara helt säker på budskapet.
Även känna Coreys röst komma som en varm sommarbris genom min kropp.
Han ger mig gåshud. (Inte bara pga av hans extrema sexapeal utan även rösten...)

Jag skrev för ett tag sedan och ratade ganska hårt Slipnots två singlar som släppes från skivan.
Jag menade på att det inte kändes som dom. Det fanns ingen maggotkänsla och det där som vi är så vana vid.
Jag kunde inte identifiera mig med deras musik som alltid har kunnat göra innan...
Men nu kommer det stora twisten...

Skivan med sina 15 låtar (Där de sista 3 är bonuslåtar) är denna skivan komplett.
Den ger mig allt vad jag någonsin hade kunnat önska av Slipknots musikaliska själar.
Allt från tunga hårda texter, underliga formuleringar och hårda ord.
Till vackra ballader med tårar och känslor rinnande utanpå skinnet.
Corey har lärt sig, efter alla år med Stone Sour, att använda hela sin röstbredd och använda den som ett tionde intrument och därmed blir låten hel.
Många av låtarna hade aldrig hållt om det inte hade varit för stämmorna och rösten.

Jag kan inte mer än att säga att skivan "has grown on me" och nu kan jag inte mer än att älska.

We go on together, For better or worse, 'Til we die, Maggots forever.
We are safe Inside The Nine.

Äntligen är den här... sista dagen på Malmöfestivalen!
Sliten och trött ska jag ikväll stå mina sista pass som vakt.
Långa timmar kommer det blir. Mellan 15.30 och 02.30 är det som gäller...
Det som kommer vara ljuspunkten är att jag troligtvis kommer stå i diket under Opeth som spelar 23.30 i kväll!
Det kommer i alla fall blir ös!
Dock kommer det inte vara några lätta nätta emo-små flickor som ska lyftas över staketet... Utan stora vildvuxna håriga hårdrockar med skinnutstyrsel. Och inte tala om all olaglig stagediving!
Det kommer bli kämpigt...
Och ingen vill ju ta emot vatten! "Det är inte hårdrock med vatten!"
Och så svimmar dom istället...  

Jag kommer sakna alla mina kollegor igen... Vet ju aldrig hur lång tid det tar innan vi ses nästa gång.
Och vad det blir för konsert då.
The time will tell.

Nää.. jag drömmer inte värst ofta om nudlar, bara en lite  parantes.

Jag skulle ju gå på ILVA igår!
Men när jag och Philip var på banken för att göra våra konton redo för en omgång på ILVA, så stötte vi på Janne.
Han skulle med tåget in till Malmö för att se Flogging Molly på Stortorget.
Något vi också egentligen hade planerat att se, men strunta i det i med vi redan har sett dom en gång.
Plus att vi vill ju se Flogging tillsammans med Jonte och Vicke. Det är standard.
Ingen irish utan dom två.
Janne bestämde sig iaf att åka med oss till malmö, så han slapp sitta och störa sig på folk på tåget.
Väl inne i Malmö ringde vi Jonte och Vicke, och mycket riktigt stod dom på stortorget och drack Guinnes och väntade på Flogging. Den saken var klar, det blir ILVA en annan dag!
En superbra konsert med mosh(!) och "polsk technodans ala Hultsfred" blev kvällen riktigt rolig!
Kanske roligare än rea på ILVA?
kanske tveksamt, men roligt hade vi i alla fall...

Som säkerhetsvakt får man uppenbarligen se allt.
Männsikor i sina dåliga eller ännu sämre tillstånd.
Nu pratar jag inte om fylla bland ungdomar och sånt... Nä, vuxna människor hur dom agerar i grupp.
Helst ska dom vara ca. 50-60+ och ha sin vän/väninna med sig vid sin sida.
Jag då, som är så ung i deras ögon, bör lyda dom, för dom är äldre än mig.
Visare än mig till på köpet.
Detta kan ju skapa en hel del problem när det finns ca. 2000 andra personer som tycker samma sak.
Så varför ska jag då stå och vara till för gästernas säkerhet när det enda dom vill är att vi ska försvinna?
Vi säkerhetsvakter ska "hålla koll på undommarna, det är dom som är problemet!"
Nja... Man kan ju inte skylla all världen brott på personer under 20. Det är helt omöjligt.
Dock är detta inget dom vill lyssna till.

Under årets festival har arrangörena dragit ner lite på scenerna, i alla fall på Mölleplatsen där jag ofta befinner mig.
Det är pga många olika anledningar men mest för säkerheten. Nu finns där bara en öppen scen (när det innan fanns 3) och en sluten scen. Alltså ett tält med sidor och som ser ut som ett cirkustält inuti, med stolar och så.
Detta innebär ju att det bara går in så pass många personer som det finns stolar till, sant?
Detta är också väldigt jobbigt för dessa 50+ att förstå.
Att det finns inte mer plats! Du får vänta tills det kommer ut en person och då kan du gå in.
Punkt!
Näää då ska vi vakter stå och hålla upp tältduken så de som står på utsidan kan se.
Men om det nu är en sluten scen VARFÖR skulle då alla utanför stå och glo från utsidan?
Hur funkar den teorin i deras huvuden?
Nä, hela världen för så förbannat orättvis.
Och det är jag som får för det.
Gästerna som står i kö för att komma in blir oftast så pass hotfulla att jag var tvungen att ha en biff till ordningsvakt bredvid mig resten av kvällen. Det hotas och mutas.
Jag blev till och med erbjuden pengar om jag kunde smyga in folk!
Men kom i tid till konserten istället!
15min innan konserten började var kön normallång och alla hade kunnat komma in!
Sunt förnuft!
Dock tappade de här männsikorna detta hemma innan dom steg utanför dörren... Tragiskt.

Varför är det dessa äldre personer som beter sig så?
Jag hörde kanske 2-3 klagomål från ungdomar den kvällen och säkert ett 100-tal från dessa "mogna" 50+:are.
Hur kunde världen undergång bli ungdomens fel?

Vissa personer kan impulshandla nästan vad som helst.
Men igår gjorde jag ett lite annorlunda impulsköp, nämligen 4 biljetter till Takida.
Det jobbigaste var att spelade samma kväll som jag upptäckte att dom skulle spela!
Så jag ringde Philip fort som attans och berättade vad jag gjort.
Han som älskar Takida blev överlycklig, och var helt med på noterna.
Sen ringde jag runt till några vänner. Dom var också på.
Alla sprang till närmaste ATG ombud och köpte varsin biljett.
Ca 2 timmar senare satt vi i en bil tillsammans på väg till Malmö.
Det kändes lite overkligt så där...
Hade inte riktigt kommit till sans vad som hände än.

Väl inne fick alla varsin öl, förutom jag så klart som fick min en lemonad.
Någon fick ju se till att vi kom hem igen.
Vi träffade massa personer som vi inte träffat på år och dar.
Riktigt roligt. Och konserten var strålande!
Allt var underbart. Och vi sjöng, jävlar i det vad vi sjöng.
Sen fick vi reda på att Takida bara var förband till Hardcore Superstar, vilket var himla tråkigt.
Så efter två låtar med Hardcore Superstar körde vi hem.
Dock tog vi oss en liten snabbis in om McDonalds i Svedala först och mättade våra hungriga magar.

Detta var något av dom bästa impulser jag någosin har fått!

Det var så vackert.
Det går inte att beskriva.

Philip, Jonte och jag satte oss i bilen och körde dom 3 timmarna upp till Göteborg för att se Avenged Sevenfold och Iron Maiden i lördags.
En otroligt underhållande roadtripp senare kom vi fram och parkerade i metalstaden.
Vi hade turen att kunna parkera under Ullevi. Det kunde inte bli bättre helt enkelt.
Sen promenderade vi bort till avenyn och fann oss sittande på Rockbaren.
Himla mysigt ställe! Trevlig personal och härlig stämning.
Vi kunde inget annat än känna oss som hemma.
Sen när klockan blev 5 begav vi oss tillbaka till Ullevi.
Och satt sedan på planen i ca. 2½ timme i den stekande solen.  Det var så galet varmt!
Allt snurrade i skallen på en... Och det hutlösa priset på vatten betalade vi inte allt för många gånger.
Första förbandet var något av det pinsammaste jag någonsin varit med om.
Lauren Harris för uppenbarligen dotter till Steve Harris, bandmedlem i Iron Maiden.
Därför fick hon lov att uppträda. Antagligen inte för någon annan anleding!
Ett fullsatt Ullevi klappade knappt när hon "sjungit" sig egenom en låt.
Det måste ha känts!
Sen kom ju våra favoriter!
Avenged Sevenfold var grymma!
Dom gjorde under med det lilla dom hade, och en halvdöd publik.
Ja... förutom oss tre idioter som aldrig höll käften!
Dom spelade alla låtar vi ville höra och gav oss den underbara nyheten at dom kommer tillbaka i feburari nästa år. Gissa vem som kommer så längst fram på den konserten?!

Sen kom Maiden...
Och dom gav mig allt vad jag hade hoppats på.
Det fanns inget som dom skulle gjort annorlunda.
Till min stora glädje hade dom Eddy´s med på scenen!

Jag ska berätta en liten historia för er, anledningen till varför detta var så speciellt för mig.
Jo, för när in mor var höggravid i 8 månanden med mig (vilket är ganska exakt 21 år sedan) var hon på en Iron Maiden konsert i Lund. Hon stod nästa längst fram och rockade och i med hennes ganska uppenbara mage, hade hårdrockskillarna istället för att trycka på, gjort en ring runt henne. Så hon kunde stå nästan längst fram utan några som helst problem med trycket.
Hon säger att jag antagligen gillade konserten mycket, för jag hade rockat vidare i en vecka efteråt. Resulterade i att hon inte kunde sova för att jag rockade vidare.
Nu 21 år senare, står jag och ser samma konsert!
Men istället för dom 5000 personerna som kom för 21 år sedan, så spelar Maiden nu för nästan 60 000 personer!
Det var så övervädligande och mäktigt!
Detta är något jag aldrig vill glömma.
Och jag hoppas kunna föra traditionen vidare.

Jag har nu i två dagar jobbat som säkerhetsvakt på Sofiero i Helsingborg.
I onsdagskväll var det Kent och Håkan Hellström som stod på scen.
På Torsdagen var det Paul Potts och Linda Lampenius.

Men vi kan börja med onsdagen.
Jag skulle börja med att stå i ingången för att kolla folks väskor.
Vilket inte gick så där rysligt bra...
När vi öppna grindarna stormade minst 80 galna småflickor in utan att kunna bli kollade.
Dom till och med sprang ner en vakt!
Sen blev det lite lugnare med hysterin...
Dock när alla 5000 personerna var inne kunde vi gå iväg med 4 sopsäckar med sprit som dom inte fick ta med sig in.
Mindre smart kanske?
Håkan var supertråkig... Helt galet tråkig.
Men han är ju ingen kille som jag skulle få för sig att lyssna på vilket fall som.
Showen var ingen större hit och han lät lika gräslig som vanligt.
Mycket lovande.
Sen kom Kent på.
Och med ett minne av förra Kentkonserten, som inte hade varit så där rysligt bra.
(För man kan inte lita på att ljusshowen gör hela jobbet i 2 timmar!)
Så var detta förvånardsvärt bra!
Ruskigt bra om jag får säga det själv.
Jag gillar Kents gamla låtar för att jag har så ruskigt många minnen från dem.
Och det var väldigt roligt att få höra låtarna, framföras med en riktigt bra show.
Inte nog med det skojade dom mycket med publiken.
Det är alltid roligt med mycket publikkontakt.
Dom blev inte sura heller när ett gäng tjejer började kasta sockerbitar på dem under låten som heter just "Socker".
Dock efter konserten började vårt jobb på riktigt!
Jag fångarna minst 4 tjejer som skulle försöka smyga in backstage för att prata med Kent.
Det gick inte så där galet bra...
Men roligt var det att jaga folk i buskarna!
Kvällen blev lång och jag var inte hemma i sängen igen förrän halv 4 på morgonen.

På torsdag kväll var det dax igen att ställa sig vid ingången och kolla väskor.
Dock på ett mycket (mycket!) äldre sällskap.
Det var slutsålt och 7000 personer skulle komma igenom.
Ett jävla tempo var det som gällde, för vi hade bara 1½ timme på oss!
Dock gick det inte lika smidigt som kvällen innan.
När jag berättade att dom inte fick lov att ha ölbukar eller vinflaskor med sig in på konserten blev det ett jävla liv!
Jag blev hotad till höger och vänster av äldre damer och herrar som inte fick lov att ha sina två ölbukar med sig in.
Någon tyckte att detta var värre än Ryssland. Vissa tycket att "Dom var faktiskt inte småbarn".
Ibland kunde jag hålla masken, men iband sprack det för mig.
På kommentaren: "Det är faktiskt inte småbarn som ni har att göra med"
Svarade jag: "Så du påstår att all kiminalitet i Sverige begås av personer under 25?"
Jag gick inget svar...
Men jag fick ha en maffig ordningvakt bredvid mig resten av kvällen.

Hur kan äldre männsikor bete sig på det här viset?
Hur ska vi kunna resperktera äldre männsikor då det är dom som beter som småglin!?
Det var inget som helst problem med gästerna till Kent dagen innan, då snittåldern låg på 20 år.
Men när snittåldern ligger på 50-60, då behöver jag ha en ordningvakt bredvid mig!
Så sjukt löjligt!
Och när man berättar för dem att det står klart och tydligt på baksidan av deras biljett vad som får lov att medtagas och inte, så får man till svar: "Den lilla texten läser man ju inte!"
Amen det är ju inte mitt problem att du är lat!
Usch så arg jag var...
Och ändå fortsatte man att hålla masken och ge dom trevliga gästerna ett leende.
Till sist var kön äntligen slut och jag skulle befinna mig backstage.

Efter ungefär halva konserten blev jag grymt kissnödig, så jag kallde til mig en ersättare och sprang till Baja Majorna.
Där var det upptaget... Fan också!
Jag stod och hoppade några minuter, till sist öppnas dörren, och till min stora lättnad.
Men vad jag inte hade räknat med var Vem det var som gick ur Majan.
Det var självaste Paul Potts!
Han log vänligt och höll upp dörren för mig.
Vilken gentleman!
Så nu har jag delat Baja Maja med Paul Potts, vilken merit!

Så ännu en kväll var över och det skulle bli skönt att komma hem.
Den kvällen gick det fortare att komma hem för det var inga galna tanterna med rullatorer som smög i buskarna.
Så ännu en lång bilresa senare hoppade jag i säng vid halv 3.
Fortfarande småleende med minnet att jag hade delat Baja Maja med Paul Potts.