RedLacuna!

Låter ju ruskigt deppigt.
Men så illa är det inte!

Det är namnet på Slipknots nya skiva.
Den är väl cirka en vecka gammal nu och jag ville vänta med en recension för att verkligen vara säker på min sak.
Jag ville känna låtarna. Läsa texterna. Och vara helt säker på budskapet.
Även känna Coreys röst komma som en varm sommarbris genom min kropp.
Han ger mig gåshud. (Inte bara pga av hans extrema sexapeal utan även rösten...)

Jag skrev för ett tag sedan och ratade ganska hårt Slipnots två singlar som släppes från skivan.
Jag menade på att det inte kändes som dom. Det fanns ingen maggotkänsla och det där som vi är så vana vid.
Jag kunde inte identifiera mig med deras musik som alltid har kunnat göra innan...
Men nu kommer det stora twisten...

Skivan med sina 15 låtar (Där de sista 3 är bonuslåtar) är denna skivan komplett.
Den ger mig allt vad jag någonsin hade kunnat önska av Slipknots musikaliska själar.
Allt från tunga hårda texter, underliga formuleringar och hårda ord.
Till vackra ballader med tårar och känslor rinnande utanpå skinnet.
Corey har lärt sig, efter alla år med Stone Sour, att använda hela sin röstbredd och använda den som ett tionde intrument och därmed blir låten hel.
Många av låtarna hade aldrig hållt om det inte hade varit för stämmorna och rösten.

Jag kan inte mer än att säga att skivan "has grown on me" och nu kan jag inte mer än att älska.

We go on together, For better or worse, 'Til we die, Maggots forever.
We are safe Inside The Nine.